Stockholm Ultra 2014

Några varv in i loppet
Några varv in i loppet

Motorn i min kropp går varm, vätskan i magen bara skvalpar runt och kommer inte till nytta, jag är törstig och dricker tills det kommer upp igen. Det får inte plats mer, magen står rakt ut, det gör ont. Jag har bara passerat marathondistansen på ett 100 Km-lopp. Kort sagt, jag ligger illa till.

Resultaten på tävlingarna under året har varit blandade men det har gått väldigt bra med träningen och mitt fokus har varit att ge mig själv en ärlig chans att sätta personligt rekord på 100 Km i Stockholm Ultra. Jag har som bäst 11.29 timmar på mina fyra tidigare 100 Km.

Den sista veckan innan loppet har bara innehållit tre dagar cykel på totalt 10 mil och två dagar med total vila. För att hinna till starten gick vi upp kl 5 och åkte taxi till Djurgården Kjällhagens värdshus. Nu hade jag en timma på mig att värma upp och tänja ut musklerna. Uppvärmningen kändes bra och jag är lagom taggad att springa hela dagen.

Ulla startar kl 9 på 50 Km. Hon har riggat upp en stol vid varvningen för att kunna ta det lugnt och kolla in löparna. Ullas träning har gått bra i år och hon har lagt till att cykla på de dagar hon inte tränar.

Vi få som ska springa 100 Km är uppställda för start, klockan närmar sig sju. Ulla hör två killar titta på startfältet och kolla in mina skor.
– Ska han springa?
– Ja han har ju nummerlapp.
– Men han har Foppatofflor.
– Då ska han nog inte springa.

När vi sprungit 300 meter ropar en kul kille i publiken till oss löpare.
– Nu är det bara nio mil kvar!
– Nej, det är tio mil kvar. Svarar en löpare.

Det är kul att återse bekanta som man oftast bara träffar på lopp. Och möta nya bekanta, dela historier och erfarenheter. Få och ge positiv energi från publiken, supporters och funktionärer.

Det är varmt idag, men det har å andra sidan varit varmt länge och vi har tränat på som vanligt. Knepet är att hålla huden och kläderna fuktiga. Det finns duschar, vattenkar och vattenmuggar att svalka sig med. Det är också skönt att kunna stega ned i vattnet och svalka fötterna eftersom de svullnar och blir varma.

Jag håller lite för högt tempo de första varven för att hålla jämna steg med René. Och René håller igen farten för han har Swiss alpine i benen. Men det är inte optimalt för någon av oss. Efter ca 12 Km kör vi i varsitt tempo. Jag sänker farten till 6.30 min/km men märker att jag har svårt att hålla den hastigheten. Något är inte bra.

Jag stretar på för att åtminstånde hålla mig under 7 min/km. Jag slår följe med tre löpare i tre varv. En erfaren löpare och två marathonlöpare som ska testa ultra för första gången. Det trivsamt att springa i en grupp, jag skjuter undan de besvär jag har så de långsamt kan byggas upp till något värre.

10471368_10204532224649454_1597290446794988161_nDet är sista kontrollen på varvet och vi har sprungit bara lite längre än marathon. Nu är jag tvungen att ta hand om mig själv. Jag lämnar gruppen för att ta en längre paus på 5 minuter. Ingen vätska lämnar magen och det känns märkbart obehagligt, som om något ska spricka. Tar det lugnt till varvningen och försöker förflytta mig utan dunsar.

Vid varvningen tar jag första salttabletten och lite mjölk. Systemet samarbetar inte men jag vet att salt kommer att lirka ut vattnet i kroppen, men det kommer att ta tid. Jag gör vad jag kan för att cirkulera systemet och tänka bort alla obehag. Loppet går redan nu in i ett annat läge med 55 Km kvar.

Jag har redan sett chansen för personligt rekord försvinna, nu försvinner även möjligheten att slå förra årets tid, men jag har fortfarande kvar det viktigaste målet. Ett mål som jag INTE ger upp – jag ska klara distansen 100 Km.

Jag kan stå ut med problemen, det går att jogga om jag gör det mjukt. Eländet fortsätter varv efter varv. Miltiderna ligger på 90 minuter!! Varje varv tar jag en ny salttablett.
Det blir till slut resultat efter 75 Km. Problemen minskar, magens omkrets minskar, jag känner krafterna komma tillbaka men det är så dags.

10557380_573244989452653_8111303193033355807_nDe sista 25 Km är utmanande. Jag är mör, trött, benen är sura – inget av det bekymrar mig, det är snarare graden av vilja som jag tampas med. Att jag ska runt och i mål är självskrivet men nu när jag inte har några tidsmål är det svårt att hålla smärtan borta och farten uppe.

Jag kan jogga ett tag och sedan får jag gå lite sakta innan jag kan jogga igen. Till slut satsar jag på att gå snabbt och fokuserat, det ger utdelning. Det blir kul igen att förflytta sig, jag återfår den långsiktiga kontrollen och får en välbehövlig vila från löpningen. Det här skulle jag ha gjort för länge sedan, då hade jag kanske fått bukt med problemen tidigare.

De sista fyra kilometrarna kan jag jogga igen. Nu är jag utvilad i hjärnan. Har ett sug efter att åtminstånde avsluta loppet springandes med flaggan i topp. Det är underbart att kunna öka farten igen, jag ökar och ökar, avslutar med en spurt som är så snabb som tofflorna tillåter.

Jag sätter min sämsta tid någonsin på 100 Km 12.52.50 timmar, men det är samtidigt min största kamp på ett 100 Km.

Ulla fixade sin 50 Km på 7.35.13 tim. Annica gjorde 50 Km på 6.49.03 tim. Ove som var vår supporter gick 25 Km idag.
Vilken häftig dag.

Team Fakta