2022-05-28 En vecka kvar

En vecka kvar till Stockholm marathon. Jag vill väldigt gärna vara med. Springa eller jogga är omöjligt för foten.

Jag har tränat promenad både långt och lugnt och kort och snabbt. Fick ett bakslag när jag gick för fort för några veckor sedan och fick vila foten en vecka. Har hållit mig på 8-9 min/Km och tränat 6Km på vardagarna. För en vecka sedan gick jag 27 Km i 8:30 tempo. Och följde upp det med två pass med lugn cykling på 1 tim 15 min i Zwift.

Sammantaget blev det för mycket för foten. Jag har ont nu. Hade planerat att gå idag men det kan jag glömma. Nu tänker jag vila foten och se om det blir någon start på lördag. Jag kan träna stakmaskin sittandes och kan lyfta vikter liggandes eller sittandes.

Varför i hela friden håller jag på och tränar på det här sättet? Det är ganska enkelt. Jag har i årtionden brottats med huvudet. Viktigt att sköta mat, sömn, träning och samtal för att slippa må dåligt.

Det absolut i särklass viktigaste verktyget för att må bra i huvudet har varit löpning och joggning – ibland på bekostnad av kroppen. Det går inte att varje dag göra ultralånga eller högintensiva löpningar. Man måste vila för att kunna springa igen och må bra igen.

Nu kan jag inte springa alls. Cykeln inomhus med Zwift och promenader ute har lindrat huvudet. Just nu kan jag inte träna det heller. Fick också veta att preliminära operationsdatumet i juni nu är framskjutet igen till kanske efter sommaren. Jag får inte tänka på det och bara fokusera på just nu och vad jag kan göra nu.

Nu ska jag köra stakmaskinen sittandes. Blir det ingen operation så anmäler jag mig till rullstolsklassen nästa är. (Ingen smiley för jag menar allvar)

Det blev 2Km 11:00,1 minuter på stakmaskinen. Betydligt jobbigare att sitta ned. 2,5 minuter långsammare än normalt. Armarna fick jobba hårdare. Men kul var det.