Årets sista långpass

Nu har vi funderat i ett år, sedan senast, och bestämt att vi inte ordnar ”Årets sista långpass”.
Årets sista långpass är populärt och många tycker att det är ett kul träningspass. Det är bra.

Målet/visionen jag alltid haft med passet är:
”– Vill du ha chans att testa dina gränser? Har du aldrig sprungit längre än 15 Km innan? Vill du nå marathondistansen? Suktar du efter att komma längre än marathon och bli ultralöpare?”
Tanken är att i grupp stötta varandra att lugnt och metodiskt arbeta sig så långt det bara går.

Jag har alltid sprungit med sista gruppen och alltid varit med och stöttat den som behövt mest tid för att klara hela sträckan. Det har varit mycket inspirerande att vara med när historia skrivs för löparen.
Det säger sig själv att om man vill dryga ut sin kapacitet och komma längre så får man offra hastigheten, annars blir man trött för snabbt.

För varje upplaga av passet har antalet löpare ökat, samtidigt som sista grupp har minskat och farten har ökat. Resultatet har också blivit att gruppen snabbt blivit mindre. När jag håller gruppens tempo 7.15 så försvinner gruppen i fjärran. Många deltagares mål har aldrig varit att komma så långt som möjligt. Passet har blivit en kul grej. Det är i sig bra men inte i linje med det mål jag hade för att skapa passet.

Från början fanns en organiserad grupp med en hastighet. Grejen var att springa tillsammans och prata så de som kämpade med sträckan fick annat att tänka på. Det blev snabbt logiskt att dela upp den ökande mängden löpare i grupper. Det behövdes fler ledare. Här har det alltid löst sig men det har inte varit någon rusning direkt. De härliga löpare som ställt upp som ledare har sprungit långt under sin kapacitet för att stötta löparna i gruppen.

Med tiden har grupperna blivit fragmenterade. Senast hade vi nog tio grupper där alla kämpar att springa så fort som möjligt och dra upp tempot. Träningspasset har fått likheter med en tävling eller ett hårt träningspass. Även inom gruppen har ledet blivit utdraget och fragmenterat. Intresset är litet för att springa i grupp och ännu mindre intressant att stötta varandra.

Det har alltid varit gratis att vara med på passet. Vi står gladeligen för kostnaderna. Orsaken är enkel. Vi är med på mängder av tävlingar, betalar visserligen anmälningsavgiften, men vi är aldrig funktionärer, dvs vi bidrar inte till det rent praktiska så det ska kunna bli en tävling. Genom att ordna Årets sista långpass så är det vårat sätt att bidra till utbudet av events. Att det är gratis är viktigt för oss. När pengar blir inblandade så blir det också förväntningar, krav och mer arbete. Dessutom ska det vara kravlöst och enkelt.

Tidigare hade vi lite koll hur många som skulle komma genom epost, inlägg och gissningar. Det fungerade bra. De två senaste gångerna har vi förlitat oss på facebooks event-funktion. Det var en katastrof.  Första gången med Facebook kom så många som sa att de skulle komma och ingen från ”kanske”. Då lärde vi oss det. Andra gången kom hälften av de som sa att de skulle komma. Facebooks eventhanterare blir inte bättre än diciplinen hos dess användare.

”Vi närmar oss 300 som markerat att de kommer.
Vi vill ha ett lagom lager på depå #1 vid 20 Km.
Sätt upp dig som ”kommer” om du hoppas komma till depå #1.
Depå #2 vid 40 Km grejar sig ändå.”

Så vad har jag då tänkt på i ett år:

• Ska jag ha strikt anmälan med avprickning – Nej
• Ska jag ta betalt – Nej
• Ska jag skippa depårerna – Då minskar chanserna för de som vill hela vägen
• Ska jag öka hastigheten på sista grupp – Testat med det; 7.30 blev 7.15, ännu färre klarade sig runt.
• Räcker det inte med att det är en kul grej – Det finns massor med kul pass under året. Jag viker inte från min vision.

Så sammantaget är visionen med ”Årets sista långpass” inte i samklang med deltagarnas önskemål och har därmed spelat ut sin roll.
Jag får tacka alla som varit med under åren, i depårena, som ledare, som deltagare.