Rött o vitt.

Jag är rödprickig över både händer och armar. Nej, jag har inte fått rödahund och inte heller mässlingen. Däremot har Peter och jag målat framsidan på kollostugan. Det är en helt omöjligt för mig att måla utan att smeta ner mig, nästan lika mycket färg på mig som på det jag tänkt måla. Konstigt att min färg rinner och smetar när inte Peter´s gör det, fast vi tar ur samma burk. Det blev toppenfint, röd vägg med vita knuta. Vi ska ta en vägg i taget för det är ganska jobbigt att hänga som en liten apa på stegen och försöka nå längre än vad armen är lång.

Det går framåt med häststeg för Ingalill. Nu kan hon gå själv med rullatorn och sköter det mesta själv hemma. Hon har visserligen hemtjänst fortfarande men behöver inte lika mycket hjälp längre. Det är bra för självkänslan att inte vara helt beroende av andra. Men attans vad hon tränar och stretar med sina övningar. Om någon ser oss när vi kommer måste dom tycka att jag är det mest hjärtlösa som går i ett par skor. Ingalill stretar med att öppna porten och samtidigt få med sig rullatorn. Det går men det är lite knöligt, bredvid står jag med händerna i fickan och tittar på. Men hon måste få testa att klara sig själv. Att hela tiden hjälpa henne är att göra henne en björntjänst.