Äntligen.

I dag är det äntligen hemdax för Ingalill, som hon har längtat. Visserligen är det mycket som kommer att vara annorlunda för henne men än då, hemma är alltid hemma. Jag ska åka hem till henne och göra lite förberedelser i sista minuten. Handla hem lite ätbart att ha dom första dagarna, vattenmelonen som hon har suktat efter, få egen mat. Visst förstår jag att sjukhusmaten måste vara ganska neutral för att passa så många som möjligt, men den lockar inte till något kulinarisk glädjefnatt. Så ni dag kommer hemtjänsten för första gången, sedan fem gånger om dagen.

Jag måste faktiskt ge Solna kommun ett bra betyg, jag har hör och läst så mycket negativt att jag var beredd på att få strida för att få tillräckligt med hjälp, men där av blev intet. Killen som kom var helt med på noterna och föreslog hela tiden nya saker som Ingalill kan få hjälp med. Det blev mer än jag vågat hoppas på. Hemtjänst, trygghetslarm, anpassning av lägenheten, stomihjälp hemma, hemrehab o s v. Det kändes bra att slippa bråka och vara arg, det har varit en jobbig tid ändå.

På torsdag ska Peter och jag vara med på TSM- träningen på stadion för fösta gången, det ska bli kul att köra lite kvalitet och jag har hört att dom har roligt när dom kör. En kickstart på vårträningen sitter inte fel.