Löpning på riktigt

Det verkar som allmänt elände är på paus just nu, solen skiner och jag mår relativt bra. Det är lördag och jag vaknar utan allför mycket smärta – och en stor längtan att springa.

Ulla är jättetrött. Hon har äntligen fått sova ordentligt och vill fortsätta med det – men jag vill ut.

Jag har nyligen dammat av min 20 år gamla klocka ”Timex Ironman Triathlon” och bytt batteri. Den fick bli min tidtagare idag. Det är ordentligt halt och isigt ute men ingen match för mina Icebugs storlek 46 fylla med 80 kilo muskler (Nåja :-). Trotjänaren iPod spelar upp mina favoriter och jag springer med lätthet nedför den kulle där vi bor i Sjöberg.

Fortsätter längs Edsviken mot Edsbergs slott. Ryggen känns bra. Vänster vrist är helt återställd. Det är många glada människor ute, och en del promenerar med sina hundar. Ämnet ”hund” har jag satt stora murar runt så det inte ska göra för ont.

Det är mysigt när isen knastrar under fötterna. Det är underbart med buffen om ansiktet så det går att reglera värmen. Eftersom jag inte sprungit på länge har benen inga skavanker och är fyllda med energi. Det går lätt att passera Edsberg, Rösjön och tillbaka till Sjöberg. Tempot är lagom hårt och jag har verkligen fått köra slut på mig. Det blev 7,9 Km 40.52 min.