Karlstad.

Hemma igen. Det är skönt att komma hem efter en helgs äventyr, den här gången i Karlstad, närmare bestämt i Våxnäshallen. Vi skulle köra Karlstad 6h, det har blivit tradition nu i januari. Att springa runt, runt inomhus medan snön ligger djup på utsidan är faktiskt riktigt behagligt. Ingen halka och framför allt lagom varmt.

Peter skulle inte starta hans fot klarar inte det och det vore dumt att chansa. Jennifer var tveksam huruvida hennes knä skulle hålla och Kristinas fot var ett orosmoment. Annica skulle köra fast hon har tränat hårt med styrkan och var mör i kroppen av det. Vi skojade om att vi var dom halta och lyttas förening. Jag hade inga skador eller skavanker och hoppade att det skulle gå bra så jag skulle klara marandistansen. Köra och stanna när det var 42.195 meter oavsett tiden.

Starten gick och vi började alla springa var och en i sin takt, vissa var ute efter rekord andra bara att genomföra 6 timmar. Jag skulle inte gå på lika fort i början som förra gången, det blev för jobbigt på slutet och magen revolterade.

Men det blev jobbigt redan vid halvmaran, benen var stumma och det blev segt att hålla tempot. Vid tre mil var jag trött, mycket trött och började bli rädd att det inte skulle hålla hela vägen. Kristina, Annica och Jennifer hade då behövt stanna alla tre, knä, rygg och fot hade sagt sitt.

Så nu började dom peppa mig i stället, Peter räknade på hur jag låg till tidsmässigt. Annica sprang med och meddelade det Peter hade kommit fram till. Jo, det skulle gå om jag inte behövde gå allt för mycket. Så det var bara att bita i hop och försöka få benen att finna sig i att förflytta sig framåt. Dom sista sju kilometrarna var en plåga, men jag ville ju inte ge upp, det skulle bara gå.

Nu hade även Ove anslutit sig till hejarklacken, dom gjorde vågen och tjoade vid varvningen. Med det stödet i ryggen klarade jag att komma runt på 5.51. Nöjd, glad och trött var en ny mara grejad.

Vad det var gott med mat och ett glas vin på prisutdelningen, sedan sängen.

Ett stort TACK till min hejarklack, utan er hade det varit mycket svårare att greja slutet.