Snorigt 2016.

Jag får börja med att önska GOTT NYTT ÅR visserligen i senaste laget, men bättre sent än aldrig. Vi har varit lite ”avslagna” efter Årets Första Långpass. Det blev en härlig dag för oss i depån, alla dessa glada löpare.

Springa… inte springa…springa… inte, nu har jag velat fram och tillbaks i flera dagar. Tittat på väderprognoser och hoppats att snoran ska sluta jäklas och att bihålorna ska klara sig utan nässpray. Men nu på morgonen visar termometern på -8 grader och näsan är igenkorkad. Så det blir inget springande av på Stadion Maran för mig i år.

Peter sa i går att han skulle köra oavsett vädret, så jag skulle heja och babbla med Kristina. Nu blir det inte så, för Peter kommer inte heller att kunna springa. Han körde lite med balansplattan i går kväll, så nu har han svårt att gå på foten. Vilken tur att han ska till Access Rehab på måndag. Han är rädd att det kan bli en lång viloperiod, men vi får hålla tummarna att det ska gå fort att få bukt med den trilskande senan. Men vi ska åka in och heja i alla fall.