Terräng… eller inte.

I tisdags var Kristina, Annica och jag i Ursvik och sprang halva Extrembanan, det blev ca 7 km. Jag var mycket skeptisk till hela företaget. Jag är en asfaltslöpare det hävdar jag med en dåres envishet. Visserligen är jag inte envis utan ger mig bara inte och det är en helt annan sak. Men i så i tisdags var det mot bättre vetande dax att ta sig an spenaten. Annica och Kristina är bita skogsmullar och hävdade bestämt att vi skulle springa finalen på Extremsesongen. Sagt och gjort vi startade och efter 25 meter var vi sist. Det var jag som fick hålla farten medans dom andra två glatt skuttade bredvid. Jag måste erkänna att det gick bättre än vad jag hade trott, inte en enda vurpa och bara något enstaka stensparkande, inget att tala om. Visst var det rötter och kottar men dom lyckades inte störa mig allt för mycket. Vi kom i mål på 58.41 en tid jag är mer än nöjd med. Vi fick varsin tröja som det stod Kotteskubbet på, den var för barn på 10 år eller så men passade bra ändå.

Efteråt åkte vi till Parma i Sundbyberg och åt. Peter hade varit supporter och Ove anslöt sig så nu var klanen fulltalig.

Vi satt och pratade om terränglöpning och att det skulle gå bättre med riktiga skor. Jag hade halkat mycket mer i mina asfaltskor än Kristina i sina terrängskor. Det blev operation övertalning att jag skulle införskaffa ett par bra spenatskor.

Så nu i dag har jag varit och köp ett par Inov-8 X-talon 212. När fan blir gammal blir han religiös sägs det och vem vet jag kanske blir en terränglöpare till slut. Jag ska i alla fall till Ursvik i morgon och testa dom nya skorna.