Tankar om maran 2.

När jag började springa en gång i den grå forntiden var tanken på att kunna springa 42km en utopi. Det var några supermänniskor som klarade det, inte sådana som jag. Jag kände ingen som sprang överhuvudtaget.

Nåväl, efter ett år ungefär var det meningen att jag och en vän skulle springa första varvet på Stockholm Marathon och sedan kliva av och vara nöjda med det. Hur det nu var så kom jag runt och fick blodad tand. Året efter stod jag på startlinjen igen. Nu i sällskap med flera jobbarkompisar, Peter skulle då starta i sin första mara. Även då kom jag i mål och var helt såld. Nu började folk undra hur många jag skulle springa. Tja, jag högg till med 10 st för något måste jag ju säga. och så många skulle jag aldrig klara det var jag helt på det klara med.

Tiden gick och helt plötsligt hade jag gjort min 10e. Så vad skulle jag nu säga….. jag tog till med den hissnande summan av 42 stycken. Varför just 42? jo, en för varje kilometer. 42 kom och gick, lika så 50.

Nu har jag jag siktet inställt på 100 stycken. Så nu får jag frågan om jag ska sluta efter att ha klarat 100 st. Nej, det har jag nog inte tänkt, om kropp och knopp håller så vill jag fortsätta. Men ett nytt mål kommer att behövas, så vad det ska bli har jag börjat fundera på.

En tanke är att jag skulle vilja göra 50 st olika lopp. Det finns så många som jag skulle vilja springa. När jag tittar på nästa års loppkalender är det som en gottepåse, den o den o den eller dom. Peter får vara bollplank och försöka få mig att inte boka in allt jag ser. Men ett lopp och ett mål i taget, nästa utmaning blir i Waterford, en ny bekantskap som lockar.