Ett skitpass.

Långpass utbrast Peter men entusiasm när vi vaknade i morse. Först frukost sedan långpass, eller hur. Min entusiasm var något mer dämpad men jag höll med, jo vi ska springa långpass.

Vi skulle köra 22 km som det står i schemat, det skulle bli lagom runt Edsviken. Första stoppet vart i Mörby där vi inhandlade Coca Cola. Redan då insåg jag att det skulle bli ett lååååångpas, att påstå att löpningen flöt vore att ta till en riktig överdrift. Peter skuttade glatt bredvid och såg nöjd ut.

Mot Bergshamra gick det om möjligt ännu segare. Peter påstod bestämt att solen sken och att fåglarna kvittrade i buskarna. Jag å andra sidan hävdade att det var kallt, blåsigt och skulle snart börja regna.

Vid Silverdal hade gallan satt sig som en polyp bakom näsan, mjälten satt i höger knäveck och tarmarna hade lindat sig runt levern och gjort en vacker rosett på sig själv. Försök sedan att springa, jag gjorde det inte. Jag gick och förbannade mitt val av aktivitet.

För att göra historien kort, vi kom hem, 21,3 km på tiden 2.48.28. Väl hemma intog inälvorna sina rätta platser igen och maten smakade härligt.

Jag hävdar att löpning är som att vara småbarnsförälder. När telingen ler sitt risgryns leende och jollrar sött sväller hjärtat och är det bästa som finns. När löpningen fungerar och kilometer efter kilometer flyter undan utan ansträngning är det underbart. Men när telingens leende har förbytts mot ett stort svart hål och det kommer oanat höga och ihärdiga oljud, då är det mindre roligt. Man till och med tänker en ful tanke om den lilla ängeln. Likadant med löpningen när det är en dag som i dag då tänker i alla fall jag fula tankar som har både bockfot,horn och svans. Men så tystnar telingen och ler, löpning börjar att fungera och vips har man glömt allt det jobbiga.