Löpning med förhinder.

I går morse fick Peter avbryta sin löpning, varken vader, mage eller huvud ville vara med. Så efter ca 6 km tog det stopp och han fick ta tunnelbanan till jobbet. En del dagar är det bara omöjligt att bita ihop, när det känns som om mjälten och halsmandlarna ska byta plats och då är det lika bra att sluta. I dag gjorde han inget försök att springa utan tar vila till på lördag då vi ska köra ett långpass på IP igen. Ett bra sätt att springa tillsammans fast han är så mycket snabbare än vad jag är. Springa ihop fast var och en i sitt tempo.

Jag har lekt lite på nya dörrstången, men det är fasligt vad armarna är eftersatta. Visserligen har jag lite problem med att dom är slitna av jobbet men det blir en ond spiral om jag inte försöker hejda den. Har prövat några olika rörelser, men jag är osäker och känner mig vinglig så det gäller att ta det försiktigt. Vore inte allt för kul om golvet hoppar upp och slår mig i huvudet. Men övning ger färdighet och jag tänker öva.

I morgon är det fredag, skönt, då slipper vi väckarklockan ett par dagar. Jag brukar muttra något fult om den person som uppfann väckarklockan. Han måste ha tyckt väldigt illa om sina medmänniskor eftersom han kunde konstruera en så illasinnad tingest.