Nu har det lossnat

Nya skorna och all träning gjorde att jag avslappnat kunde springa de 14,0 Km till jobbet (inkl fellöpning) på 1.16.59 tim.
Jag har funderat på vad det kan vara jag tänker på under de sträckor jag inte har några minnen registrerade.
Idag tog jag reda på det. Eftersom jag är programmerare ska jag använda lite termer därifrån för att förklara.
Jag satte in en event observer och en loggning i skallen och började springa. Här kommer en beskrivning av vad jag upplever som om jag vore där:

Det är 80-tal men jag är från 2015, och platsen är någonstans på banan för Spartathlon. Jag har tittat på loppet i timmar och joggat lite fram och tillbaka för att heja på löparna. Det är mörkt och kyligt. Löparna har sprungit mer än hälften av loppet, de är slitna och har brist på energi. (Jag beskriver det här för dig men där jag står längs banan vet jag redan allt det här)

Jag har sett Rune Larsson försöka peppa en svensk som går, men det fungerar inte, löparen tänker bryta. Runes depåer är slut så han har inget att erbjuda löparen. Jag hör Rune säga att det bara är 15 Km till nästa stora depå och att han får allt han behöver där. Löparen går inte att påverka vad än Rune säger. Rune kan inget annat göra än att fortsätta springa.

Jag joggar ikapp löparen och matchar farten så vi är jämsides. Vi tittar inte på varandra, vi pratar inte.
Jag tar fram iPoden och bläddrar fram Roger Pontare – När vindarna viskar mitt namn.
Musiken hörs vida omkring, jag är en vandrande högtalare. Jag ser att det påverkar löparen.

När han ser att jag bär på coca cola, chips mm då inser både han och jag att han egentligen inte har gett upp, han är bara trött och sliten men inte uträknad. Vi vet båda två att jag inte får dela med mig eftersom jag inte är med i loppet, han kan bli diskad. Promenaden blir mer fokuserad och han börjar blanda promenad med jogg medan vi lyssnar på den ena kämparlåten efter den andra. Fortfarande har vi inte sagt ett ord till varandra. Vi kommer ikapp en finsk löpare. Han ser inte pigg ut men han har kämparglöden i ögonen. Jag bläddrar i iPoden och får fram de två finska låtar jag har.

Nu är vi tre stycken som springer tillsammans. Den finske löparen tar fram sina sista depåer och delar rakt av med svensken. De nickar till varandra och vi fortsätter. Till slut når vi depån och de två löparna förser sig med allt de behöver. De nickar till mig och jag nickar tillbaka. När de joggar iväg hör jag att de kommunicerar med varandra. De kommer att hjälpa varandra att fixa detta.  Jag vänder mig om för att springa tillbaka när morgonsolen bländar mig, jag får syn på en skylt, ”Liljeholmsbadet”, aha då är det 1500 meter kvar till jobbet.

Jag tror knappast att jag är ensam om den här förmågan. Hur många kommer ihåg hela passet de sprungit? Vem har inte upplevt att tiden blir annorlunda när man springer och pratar med någon. Du har antagligen precis som jag sett löpare som inte reagerar på omgivningen men som klarar att veja för hinder. Undrar vad de tänker på, de verkar springa som i trans.
Och i filmens värld är detta inget nytt. Filmen Inception med Leonardo DiCaprio var ganska knasig men det finns en lugnare föregångare med Christopher Reeve från 1980 som heter ”Någonstans i tiden”.