Jag en gångare?

Jag har sprungit i tjugosju år och i dag har jag gjort någonting helt nytt. Jag har gått en halvmara. En mycket annorlunda upplevelse måste jag tillstå. Vädret var inte på min sida så det fanns bara två alternativ, stå bredvid och titta eller att gå. Peter och Annica skulle springa och jag ville verkligen vara med så titta på var inte lockande.

Efter som det var en varvbana skulle jag inte komma långt efter alla andra utan ha folk runt mig även om jag gick och dom sprang. Halvmaran var på fjorton varv, så varje varv var på ca femtonhundra meter. En inte helt snäll bana, den är ganska kuperad och i dag lite hal. Det verkade som om ovanan vid snö sög musten ur mångas ben.

Det var många kända ansikten som hade slutit upp till start, löpare är ett segt gäng, bangar inte ur för att vädergudarna behagade skämta.

Från början såg alla glada och pigga ut men allt eftersom tiden gick blev det lite mer sammanbitna miner. Jag hade för en gång skull ork att heja på dom jag mötte, det kändes bra att så många hejade tillbaka.

Mitt mål var att få en sluttid under fyra timmar, eftersom jag aldrig har gjort det förr så visste jag inte vad som var ett realistiskt mål. Första milen gick på 1.40 vilket jag var nöjd med, hoppades att kunna hålla ett jämt tempo hela vägen. Höll mig under tio minuter per kilometer, så jag fick pinna på ganska bra. När jag hade fyra varv kvar var Annica i mål med sitt lopp, hon bytte till en extra jacka och slog följe med mig. Nu var vi två som försökte heja på dom nu ganska trötta maratonlöparna, trotts tröttheten log dom och hejade tillbaka. Väl i mål fick jag tiden 3.32.50 en tid jag är mycket nöjd med. Det innebär att jag gjorde andra milen på samma tid som den första och tappade nästan ingenting.

När Peter kom i mål var han också nöjd med dagen, alla tre hade gjort ett bra lopp, var och en på sitt sätt.