Välsignade asfalt. Horror Night 2013

Nu har jag fått konstaterat vad jag länge vetat, jag är asfaltslöpare.

I dag vid Östermalms IP gick Horror Night loppet av stapeln. Det är ju Allhelgonadagen i dag, den dag då man ska köra ”bus eller godis” köret.

Så utrustade med pannlampor och reflex gav vi oss i väg efter en bana i Lilljanskogen. Den skulle gå på stigar stod det i inbjudan, deras och min definition av stig skiljer sig åt en smula. Peter och jag skulle köra ihop, ta det lugnt och bara genomföra det hela. Det satt reflexer på träden så det var lätt att följa den väg man skulle springa. Det som var mindre lätt var att forcera var terrängen, det är inte tal om att det är någon urskog, men halt, mörkt och knöligt.

Jag tyckte redan från början att det var besvärligt att ta sig fram. Peter höll sig snällt bakom mig när jag mer gick än sprang, snavade på stenar och ett nedfallet träd. Efter ca 600 meter hörde jag en uppgiven röst som frågade om vi inte skulle vända. Jag var inte sen att nappa på erbjudandet. Felet var bara att det finns bara reflexer på ena sidan av träden, så skulle vi gå mot starten skulle vi inte se dom. Vi beslöt att ta oss till närmsta väg och följa den tillbaks till T-banan och åka hem.

Asfalt, slät och fin asfalt, det var underbart att inte behöva pannlampan och att inte riskera en sammanstötning med moder jord i vågrätt ställning.

Jag betvivlar inte att det är en jättebra träningsform som säkert många har glädje av, men inte vi.