Gym till glädje och förtret.

I dag hände något som jag inte trodde skulle hända, Peter var med mig på gymmet. Alldeles frivilligt till på köpet. Vi kom dit vid elvatiden när dom öppnade, det var bara ett fåtal personer som satt och drog lite förstrött i maskinerna. Vi skulle köra intervall båda två. Jag startade med min uppvärmning som jag brukar, lunka i en kilometer. Peter drog i gång sin bana bredvid min. När han hade värmt upp gick han och stretchade.

Jag fortsatte med mina intervaller, det flöt på bra. Peter kommer tillbaka och ska började köra sina intervaller som går betydligt fortare än mina. Ännu härskar lugnet. Efter en liten stund börjar jag känna en viss irritation från banan bredvid, ett mutter om banor i allmänhet och den här i synnerhet. Jag föreslog att han skulle gå och höra med personalen hur man programmerar banan innan han skulle bli för grinig och kliva av. Fick inget gehör för den idén. Avbryta passet mitt i för att få fason på banan var inte populärt. Mer bökande med knapparna och reglagen. Nu såg det i alla fall ut som han började få ett hum om hur han skulle göra.

Jag var klar med mina sex repetitioner och var klar för dagen. Jag tänkte ge magen en duvning medan jag väntade på att Peter skulle bli klar.

Han såg trotts allt nöjd ut när han kom bort till mig och sa att nästa gång så skulle han……

Det lät ju lovande, då blev han i alla fall inte avskräckt.

Nu var vi hungriga, det finns en Tacorestaurang som såg lovande ut. Där blev det en välförtjänt lunch.