Tallin marathon

Nu sitter vi här igen, med ett lyckligt men trött leende på läpparna. Vi gjorde det igen! Träningen har varit lite både si och så den sista tiden och Peter har varit förkyld hela veckan. Det gjorde att vi inte var helt säkra på hur det skulle gå. Det har varit en lång dag. Klockan ringde 7.00 så det var hög tid att börja göra sig i ordning. Två timmar till start, så frukosten fick inte bli allt för långdragen. Hotellet ligger inte långt från start och målområdet så gångtiden skulle inte bli några problem.

Vi anade att det skulle bli varmt så överdragskläderna fick bli kvar på rummet. Sakta men säkert började löparna komma släntrande med sedvanligt nervös energi. Det var ca tvåtusen föranmälda och det skulle nog bli en del efteranmälningar när det var så fint väder. Ett halvstort lopp med andra ord. Starten gick och Peter och jag var sist efter hundra meter. Vi skulle springa tillsammans, jag skulle bromsa Peter i början och han skulle mana på mig i slutet. Alla rusade i väg. Nåja, det brukar lugna ner sig efter ett tag.

[section]

Det är en tvåvarvsbana, ca en mil ut och en mil hem. Till stora delar går den utmed kusten, så den kan vara blåsig om det vill sig illa. I dag var det vindstilla och sol från en blå himmel.
Vi lunkade på i min takt, såg några löpare längre fram. Jag började redan från början att hälla vatten både i och över mig. Det flöt på bra, första vändningen kom efter nio kilometer, då hade vi plockat några löpare som hade varit lite för löpglada i starten.

In mot staden och varvningen, mil nummer två gick även den riktigt bra, magen höll sig lugn, vilket jag mycket glad för. Några till skalper var erövrade som Peter uttryckte det.
Sista kilometerna innan varvningen gick in genom gamla staden, kullersten och mycket folk men det gick bra det med. Ut på andra varvet började jag känna av benen. Vi sänkte farten lite och gick och drack ordentligt. Även Peter hade känning av låren, han borde kanske inte ha startat, jag blev lite betänksam.

Nu hade en del fått stora problem och det kom löpare med nummerlappen i handen lite titt som tätt. Det började även tryta på borden med mat och dryck. Bananerna var slut, saltet var vanligt salt som man skulle ta med en bit bröd. Det såg inte så roligt ut när så många har varit och grävt där före oss, salt och brödsmulor i en enda röra. Även vattnet började sina, men sportdrycken fanns kvar.

Sista varvningen och så hemåt igen. Nu var jag riktigt trött i benen och magen började bli stel, inget bra tecken. Nu hade vi ett tjugotal löpare bakom oss. På ett ställe luktade det som en havererad ToiToi Det var rutten tång som låg i solen, det gjorde att jag började må illa. Som tur var var det bara någon kilometer som var insvept i denna odör.

Nu var vattnet helt slut. Jag fick problem med värmen men att bada i sportdryck framstod inte som ett alternativ. Då gjorde jag något som jag aldrig har gjort förr. På en bänk låg en flaska med vatten, jag tog den och drack. Plastsmakande och ljummet, men gud så gott. Om jag fick problem så undrar jag hur det var för dom som var efter mig, dom fick nog ingenting att dricka för funktionärerna plockade bort borden. Ändå var maxtiden sju timmar och då tycker jag att man har rätt att få support hela den tiden. Även dom sista har ju betalt samma anmälningsavgift som dom snabbare löparna.

Nu skulle vi snart in mot stadsgatorna igen, bara någon kilometer  kvar. Då kom en färgglad tromb farande i form av millöparna. Det blev minst sagt trångt och knuffigt, dom var pigga och skulle alla sätta nytt världsrekord och då får ju inte någon annan löpare vara så ofin att den är i vägen. Då kör man helt sonika över det hindret. Vi klarade oss ganska bra, bara lite irriterande, jag var inte riktigt på mitt soligaste humör ju då. In i gamla staden och mot MÅL. Finns det än skönare syn än ett målsnöre?

Medalj, Snickers och vatten, en belöning för en lång dag. Tillbaka på rummet var jag mycket nöjd att krypa ner och sova en stund innan magen sa att det var hög tid för mat. Segermiddagen får vänta till i morgon nu gäller det bara att få mat fort. Så nu sitter vi alltså här och ler mot varandra, nästa år ska vi göra om det, det är vi helt överens om.

[sectionend]