Midnattsloppet

Stockholm, Zinkensdamm, Midnattsloppet, vilket drag! Vi sprang loppet i går, i maskeradklassen. Det var Kristinas idé från början, hon undrade om inte vi skulle köra loppet som pensionerer. Jo, visst kan vi det, idén var kul och det skulle gå att spöka ut sig ganska mycket. Sagt och gjort, jag uppsökte en second handbutik och inköpte en städrock och en hatt modell liten smula. Peter var inte så på hugget så han fick återanvända sin skottedräckt.

Peter och jag bytte om hemma och åkte in i våra dräkter med tunnelbanan, det var mer än en som tittade lite förvånat men ingen sa något utan försökte se ut som om det var helt naturligt att en skotte och en gammal dam med käpp ångade fram längs perrongen.

Vi möttes på Kristinas jobb där dom andra bytte om. Kristina och Annica hade stoppning både fram och bak för att få mer av bröst och rumpa. Dom såg för härliga ut i sina tantkläder. Ett illorange läppstift var pricken över i. Jennifer skulle vara sjuksyster och var den som såg mest”normal” ut.

[section]

Vi skulle fotograferas före start så vi var på Zinkensdamm ganska tidigt. Det var uppträdanden på scenen och Kristina och Annica rockade loss ganska rejält till musiken. Det var många som log glatt och fotograferade dom vilda damerna. Fantasin var det inget fel på när det gäller maskeradkostymerna. Det fanns både smurfar, ninja turtles, motorsågsmassakern och sushi. Det skulle delas ut tio pris till dom bästa eller roligaste dräkterna. Vi vann och fick ett fint pris.

Sedan var det dax att starta, vi skulle ju springa också, visserligen ”bara” en mil men det var första gången jag skulle springa i foppatofflor och därtill i nylonstrumpor, jag var inte helt säker på den kombinationen. Vi skulle ta det mycket lugnt och ha roligt, njuta av loppet och av all publik. Jennifer har jobbat och pluggat så mycket att det inte har blivit så mycket av med träningen, att hon sedan hade lämnat blod för ett par dagar sedan var ju inte till någon fördel. Men vi skulle hålla ihop och ta oss runt.

Det är verkligen en folkfest och att det slutade regna gjorde inte saken sämre. Det var massor av folk hela vägen och jag har nog aldrig blivit så påhejad som vi blev under hela loppet. Hej mormor, heja PRO kom igen tanterna var ständiga tillrop. Det gick inte fort med det var KUL och det är inte ofta en mil känns så kort. Vi var snart i mål och fick vår medalj, banan och vatten.

Det fanns bussar som skulle ta oss löpare till Fridhemsplan så vi hoppade på den av dom och åkte till T-banan där.

När vi kom hem satt det bra med smörgås och kaffe för att gå ner i varav. Det hade varit en lång och rolig dag men nu skulle vi sova, det var mycket senare än vad jag är van vid. Jag släckte lampan halv två, inga problem att somna.

[sectionend]