Istanbul marathon 2011

Istanbul marathon i Turkiet startade klockan 9.00 i går. Starten är på den Asiatiska sidan av staden och målet är på den Europeiska sidan. Så den är olika dom andra lopp vi har sprungit, två världsdelar i samma lopp.

[section]

Klockan ringde halv 6 i deras tid, så här hemma var den bara halv 5. Ovaken och lite nervös vacklade vi ner för att äta frukost. Vädret var inte heller något man jublade över, regn och ca 11 grader varmt eller kallt, hur man nu vill se på det. Peter skulle springa med mig, jag hade ju fått problem för två veckor sedan när vi var i Budapest. Nu skulle alltså Peter coacha mig så att jag skulle komma runt. Det var sagt att maxtiden var 5. 30 men att man skulle få fortsätta om man håll sig på trottoarerna.

Halv 7 gick vi till torget vid Hagia Sofia, den kallas också den Blå moskén, där bussarna till starten skulle gå. Fy tusan vad det var kallt om armar och ben. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så kallt så vintermunderingen hade fått stanna hemma. Jag var inte ensam om dem missen, många frusna själar stod i busskön och såg lite uppgivna ut.Starten var som sagt på Asiatiska sidan av bron och dom första 5 km var dom jobbigaste. Två backar, var av den ena var som Abborrbacken på Lidingö. Väl över på Europasidan var det platt, och lätt löpt. Peter frös som en hund om överkroppen, men tur som en tok så hittade han en tröja som någon hade kastat och som inte hade blivit blöt. Den kom väl till pass. Samtidigt med oss startade också 15 km och 8 km.

Vi lunkade på och när 8 och sedan 15 km löparna vek av efter hand blev det ganska glest mellan maranlöparna. Ett tag var vi sist, bara en gångare var bakom. Jag skulle hålla ett så jämt tempo som möjligt så länge som möjligt, det var i alla fall tanken. Vi började plocka folk efter ett tag, en efter en kom vi i kapp. Peter höll koll och peppade.- Där går en som ser trött ut, den kan vi ta. Vi räknade ”skalper” och lunkade på. Banan är en vändbana, så vi kunde heja på alla som vi känner och som var före oss. Även det gjorde att jag glömde lite att vara trött, jag hade jämt upp att kolla vilka vi mötte.Det serverades bara vatten, äppelbitar och bitsocker så Peter hade sportdryck och gel i magväskan. Nu har vi tagit 5 ”skalper” och där går två som ser trötta ut, 8 ”skalper” och så vidare. Peter räknade vidare, nöjd med varje som vi sprang om.

Vid ca 35 km hade vi 40 löpare bakom oss. Nu började jag bli sliten i benen och tyckte att det var lite väl både blött och kallt, efter vattnet blåste det motvind. Vi fick sällskap av Astrid Häger vid 38 km, vi sprang och gick om vartannat. Nu skulle vi klara oss undan trafiken för nu vek vi av in i parken, det var skönt att inte behöva trängas med bilarna. Slutet var grymt jobbigt, två kilometer brant uppför…..då säger Peter ni har 49 stycken efter er nu och har en som går framför er, ska ni nöja er med 49 eller ska ni ha 50 stycken??? Vi skulle ha 50 så vi spurtade så mycket våra trötta ben tillät. MÅL vilken ljuvlig syn när banderollen kom inom synhåll.

Hur ljuvligt är det inte en varm dusch efter att i ca 8 timmar varit ute i kyla och regn, sedan ner i sängen och få upp värmen i både fingrar och tår. Men säg den nöjdhet som varar, efter en stund sa magen vänligt men bestämt att nu var det hög tid för MAT. Okay, det var bara att pallra sig upp ur sängen. Vi gick ner på Mac Donald´s och grundade med Big Mac och cola, det är manna för en svulten löparmage.

Vi åt segermiddag med dom övriga lite senare, en typisk turkisk maträtt och sedan prisutdelning. Några valde att gå vidare för en öl eller kaffe och mer maranprat, vi valde att avsluta dagen.
[sectionend]

Ulla Lembke 2011-12-01